frauleinkohler

I lördags åkte min gammelmormor med ambulans till sjukhuset strax efter att hon ätit middag hemma i sin lägenhet. Hon hade fruktansvärt ont i magen och blev inlagd på en avdelning senare på kvällen. Under söndagen förklarade läkarna att de inte kunde ta reda på vad som var fel utan att operera henne, en operation som skulle ta ca 5 timmar, någonting som Berta inte skulle klara av. De enda de kunde göra var att ge henne morfin för smärtan.

Under eftermiddagen åkte vi dit för att hälsa på. Det gör ont att se någon man tycker om så mycket ha så ont, och jag led verkligen av att se henne så. 

Efter att ha jobbat hela dagen under måndagen smsade jag mamma och frågade om de hade möjlighet att hämta mig och frågade också hur det var med Berta. Det tog några sekunder, mamma ringde och förklarade lugnt att de var på väg till stan för att hämta mig. Sedan berättar hon att Berta somnade vid tre tiden under eftermiddagen, sen vaknade hon inte mer. Mamma kom in i rummet just när hon somnade.

Jag vet att man ska vara glad för hennes skull, nu slipper hon ha ont. Men det är så svårt att acceptera att någon som funnits där hela livet plötsligt inte finns där längre. Det låter så avlägset när jag säger att det är min gammelmormor, men hon var inte avlägsen. Av olika anledningar har hon varit mer närvarande än min mormor. Det jag uppskattade mest var nog hennes ärlighet, hennes sätt att se på saker. 

På onsdag nästa vecka kommer jag att uppleva en begravning för första gången i mitt liv.