frauleinkohler

När jag var liten gjorde pappa fattiga riddare åt mig och min bror, om jag inte minns helt fel. Jag minns inte hur det såg ut eller vad det smakade. Det jag minns var att jag inte kunde förstå varför det hette just så. Vaddå fattiga riddare? Vilka var riddarna och varför var dom så fattiga ?

Jag såg nog min pappa lite som en riddare. Som jobbade på posten och utkämpade små krig varje dag mot alla paket. Det kändes roligare att tänka så. Att pappa kämpade mot onda post-drakar med sitt svärd för att paketen skulle komma till sina rätta ägare. Och föräldrar är ju aldrig nöjda med sina löner. Och var man inte nöjd så var man väl fattig?

Alltså. Pappa var ju riddare och pappa var ju fattig. Alltså måste ju pappa vara en fattig riddare? eller?

Så än idag, när jag ser eller hör nått om fattiga riddare så går tankarna till min lilla pappa. Pappa som trots allt är min fattiga riddare.


vi ses vi hörs!

Pyssos

Jag läste igenom de senaste inläggen här alldeles nyss och gjorde en bisarr upptäckt. Jag har blivit gnällig! Jag har blivit en sån som i princip bara skriver om negativa saker i mina inlägg, och det är ju så jävla tröttsamt att läsa. Faktum är att jag alltid avskytt den här överdrivna misären som somliga alltid uttrycker i sina bloggar. Också har jag blivit just den. Har dock inte riktigt kommit till "hur illa du än har det så är det alltid lite värre för mig"-stadiet riktigt än och jag hoppas jag aldrig landar i det träsket för det finns ju inget som är mer tröttsamt. Vad som kanske är lite värre än neggo-bloggarna är ju dom är överdrivet peppiga bloggarna, men nu ska vi INTE gå in på det.

Nåväl, vecka 10 och lite sportlov känns ju inte helt bittert! Tillbringade tisdagen och onsdagen hos Juhani-banani's mamma. Red ut på Pila, som är ett litet runt kallblod med massor av vilja. Jättehärligt. Jag känner att jag börjar få tillbaka motivationen, och då inte bara till hästarna och ridningen.

Nu är det dags att dra på sig skorna och köpa lite kattsand. Hade!

Med jobb, i vanlig ordning. Solen skiner och jag tänkte att det skulle vara skönt med en liten promenad. Dessvärre blåste det riktigt kallt och var inte alls sådär skönt som jag väntat mig. Osis för mig. En kort prommis blev det, men nu är batterierna förhoppningsvis någorlunda laddade för en jobbkväll (15-22) med feber i kroppen. Man kan ju inte annat än älska situationen!

För jag verkar inte vara kapabel att göra det själv just nu.

Pratade med en arbetskamrat på jobbet igår under fikarasten om det här med vänner, hur olika man är, hur lika man är och vad som är viktigt.

Vi kom att prata om dom här vännerna som står en närmast, som känner en utan och innan. Dom man ibland inte pratar med på jättelänge (ibland månader) utan att det gör speciellt mycket. För man vet båda två att det inte handlar om att man glömmer bort och inte bryr sig, för det gör man. Man bara vet att personen i fråga vet om det. Och för mig är det då någon står mig nära. När dom vet att jag är sån. När dom vet att jag inte ringer en gång om dagen, för jag är inte sån. Och jag ringer inte alltid upp direkt när jag ser att jag har ett missat samtal och ibland kanske jag glömmer bort det helt. Men det är sån jag är. Jag är tankspridd, virrig och har ett teflonminne. Jag tänker att jag ska göra så mycket, men det räcker inte alltid hela vägen. Men jag har ett stort hjärta och jag är en god lyssnare. Och jag kan bevara en hemlighet, även om den bränner och svider. Och jag vet att de vänner som står mig närmast hjärtat vet om det, och det är därför dom ringer efter 4 veckor och kollar så jag lever och undrar när vi kan ses. Och för det är jag evigt tacksam

Dagen bjöd på jobb, om än oväntat. Tvättstugan fick vänta och jag rusade mot bilen och jobbet. 10-16 tackar man ju inte nej till.

Sedan i morse har mitt huvud plågat mig med en påfrestande värk, om man föreställer sig en liten gris med träskor som trampar omkring kring pannan på en. Också tänker ni en gris modell större, en riktigt tungviktare. Med alldeles för stora trädojjor. Nånstans kring den skalan handlar det om. Jag har försökt dränka grisen med kaffe, säkert en liter, utan att lyckas. Grisen med träpjuck har minsann flytväst också.

Torftig med bilder här, vilket har sin naturliga förklaring (här kommer det), jag har helt enkelt ingen kamera. Det låter ju som ett skämt, tjejen som gick en fotolinje på gymnasiet äger ingen kamera. Jag sålde ju min till en god vän för att ge plats (ha råd) med en ny. Men eftersom våra underbara katter hade räserbajs-sjukan och lämnade bajs-spår efter sig ÖVERALLT, och mådde väldigt risigt såklart, så gick dom pengarna till en jättesmaskig veterinärräkning. Av det lär man sig hur viktigt det är med en bra försäkring, något som vi dessvärre inte hade. Så bildtorkan beror helt enkelt på att vi värdesatte våra små djurs välmående framför en kamera, något jag skulle göra om tusen gånger om det så behövdes.

Dags att dränka grisen i skallen med lite mer kaffe, ha det gött!

Ledig dag och solen sken. Mina kinder är varma, och jag vet inte om det beror på solen eller det te jag nyss hällde i mig. Men det kvittar. Det är värme, och värme är så välkommet.

Under min miserabla förmiddag fick jag ett telefonsamtal från en nära vän som gjorde mig hysteriskt glad och jag ser ljust på den närmsta framtiden.

Fyndade även ett par nya vans idag, ett par lila, för ynka 100 kr. Happyhappy!

Jag säger ju det, solen skiner på mig idag!

otroligt fint vinterväder ute, solen skiner och temperaturen är riktigt behaglig. Det är dagar som denna jag riktigt saknar ridningen. Saknar tiden när det inte fanns annat än hästar i mitt liv, när man inte gjorde annat än att rida när man var ledig. Just i detta nu skulle jag göra nästan vad som helst för att få tag på två hästar och en vän, rida ut i skogen och surra och bara njuta av dagen. Men ingenting känns sådär okoplicerat längre. Allt känns så besvärligt, och idag väntar jobb. Inga hästar, ingen ridning. Jobb.

Jag har lovat en av mina närmsta vänner (du vet att det är du Carro) att bli bättre med bloggandet och hittills har det gått sådär att följa det. Mest på grund av brist på material om jag uttrycker det så. Det blir en hel del jobb just nu, och då framförallt helg-jobb. Har precis avklarat helg 2 av totalt 7 i sträck nu och försöker tänka på att det ger mig lite pengar att röra mig med istället för att enbart betala räkningar (man tröttnar liksom på det i längden). Och man ska vara oerhört tacksam att man har ett jobb, för jag vet att det finns dom som inte har något alls och inte skulle tacka nej till att jobba alla helger hela året (ja, jag tror faktiskt på det själv). Min tid med lediga helger kommer den också!

Det var när Johan kom hem lite sent och jag för en gångs skull lagat mat åt oss och jag kände mig lite besviken som jag kom på det. Det här med kärlek, förhållanden och att ta varandra lite för givet. Jag ska förklara närmare vad det är jag pratar om.

Det här med att vara nykär är någonting alldeles fantastiskt, och det tror jag att alla som upplevt det kan hålla med om. Det är ju när man är nykär som man är någons universum, någons allt, anledningen att kliva upp på morgonen. Det känns helt enormt och alldeles överväldigande. Att vara nykär får en också att tappa greppen om verkligheten lite och får en att spendera lite mer än man har råd med (och då pratar jag inte bara om pengar), och det måste få vara så innan man har landat.

Men sen då? När man har landat i verkligheten och ska pussla in all den där kärleken i vardagen. Att vara nykär stjäl en hel del tid, en tid och uppmärksamhet som kärleken inte alltid kan kosta. Men det betyder inte att den inte finns där. För det gör den, kärleken finns där. Den visar sig bara med lite mindre tecken, och det är då man måste börja värdesätta de små sakerna i livet.

Idag var det när Johan kom hem, om än lite sent, med ett brett leende på läpparna och kysste mig i nacken. När han sa att maten smakade bra och att han var hungrig. När han blev glad för att jag kokat kaffe. Just i det ögonblicket spelade det ingen roll att han travade in i köket 20 min senare än vad som var tänkt. Det är små detaljer som är onödiga att ödsla negativ energi på. Han finns där varje dag och ställer upp för mig när jag behöver honom, vad det än må vara, och det är det som är det viktiga. Det viktiga är vem han är för mig, och det förändras inte för att han är tidsoptimist.


Det jag säger är inte att man ska finna sig i vad som helst och vara tacksam för det man får. Det jag menar är att man ska finna lycka i de små vardagliga sakerna, för kärleken finns just där.

Idag kommer pappa och ska hjälpa till att borra hål i alla väggar. Eller sätta upp tavlor kanske. Kommer kännas otroligt bra när man fått upp tavlorna faktiskt, det känns mer hemma då. Lite mer personligt.

Senare idag kommer min vän Klara som jag senast mötte på stan för några dagar sen, men som jag innan dess inte träffat sen i somras. Från första klass till nian gick vi i samma klass och träffades varje dag, både i skolan och utanför skolan. Hon har sedan 7 års åldern varit min bästa vän. Sen kom gymnasiet, men nya människor och tid som inte räckte till. Och tiden efter gymnasiet när Klara vågade göra saker som jag aldrig skulle våga ge mig in på. Jag är stolt över henne, oerhört stolt.

Dags att fixa lite kaffe åt pappa, så han får en liten belöning för all hjälp vi får här. Hur ska man kunna visa hur otroligt tacksam man egentligen är ? Ge mig lite förslag tack, gärna sånt som kostar gratis!

I källaren hos mamma och pappa har det legat en (inte helt komplett) servis på 88 delar och väntat på mig länge nu. Jättefin med blåa blommor, riktigt söt faktiskt. Vad jag ska med en servis på 88 delar till har jag ingen aning om faktiskt, och jag kom just fram till att jag utan problem skulle kunna äta i två månander (minst!) utan att behöva diska. I smyg medan Johan var på jobbet tog jag gröna faran och åkte bort till mamma och pappa och packade in lådorna i bilen. Det var bäst att inte förvarna honom, då jag är säker på att han skulle försökt hindra mig. Men nu står den där, utspridd över hela köket och bara väntar på att vi ska äta på dom, eller från dom kanske man säger ? Tänker ju inte äta porslinet direkt. Jag är nöjd...Johan är, låt oss säga, mindre nöjd. Men å andra sidan har jag mina fantastiska stunder jag också, och tänk vilka tårtkalas vi kan bjuda på?!

Nu är vi inflyttade i nya lägenheten och det känns så himla bra. Speciellt med den lilla bänkdiskmaskinen som håller små tjaffs om vem som ska diska borta. Det är nästan det som känns bäst. Vi är ganska nöjda som det är faktiskt, men lite spackel och färg ska upp på väggarna innan vi känner oss riktigt nöjda. Och lite tavlor, byta ut några möbler och...ja ni vet ? Man blir ju aldrig riktigt nöjd, och det är kanske det enda jag är riktigt nöjd med. Att inte vara nöjd alltså. Mot nya mål hela tiden!

I morse kom flyttgubbarna och flyttade helvetespianot som väger som tre elefanter och jag led verkligen med dom. Nästan lika mycket som när fakturan kommer. Känns väldigt bra att få det gjort.

Dags att koncentera sig på lite städning och pyssel i lägenheten nu. Förhoppningsvis får jag lite gjort idag iaf


Hade!

Jag är inte typen som har höga krav. En ny telefon skulle ju inte sitta helt fel. Annars önskar jag mig sandpapper, målartvätt, grundfärg, en ganska matt svart färg, en roller och lite penslar till kökssoffan som förhoppningsvis ska gå att klämma in i vårt nya kök. Lite vita kuddar och en renfäll. Och lite mer färg till stolarna. Några nya taklampor. Den där fina mattan som jag pekat på så många gånger. Men sen är jag nog nöjd! Eller förresten, byrån vill jag också ha! Den med massa lådor som skulle bli så fin i vardagsrummet.

Tack tomten! Tack mamma och pappa! Tack mormor och morfar! Tack farmor!