frauleinkohler

Det var när Johan kom hem lite sent och jag för en gångs skull lagat mat åt oss och jag kände mig lite besviken som jag kom på det. Det här med kärlek, förhållanden och att ta varandra lite för givet. Jag ska förklara närmare vad det är jag pratar om.

Det här med att vara nykär är någonting alldeles fantastiskt, och det tror jag att alla som upplevt det kan hålla med om. Det är ju när man är nykär som man är någons universum, någons allt, anledningen att kliva upp på morgonen. Det känns helt enormt och alldeles överväldigande. Att vara nykär får en också att tappa greppen om verkligheten lite och får en att spendera lite mer än man har råd med (och då pratar jag inte bara om pengar), och det måste få vara så innan man har landat.

Men sen då? När man har landat i verkligheten och ska pussla in all den där kärleken i vardagen. Att vara nykär stjäl en hel del tid, en tid och uppmärksamhet som kärleken inte alltid kan kosta. Men det betyder inte att den inte finns där. För det gör den, kärleken finns där. Den visar sig bara med lite mindre tecken, och det är då man måste börja värdesätta de små sakerna i livet.

Idag var det när Johan kom hem, om än lite sent, med ett brett leende på läpparna och kysste mig i nacken. När han sa att maten smakade bra och att han var hungrig. När han blev glad för att jag kokat kaffe. Just i det ögonblicket spelade det ingen roll att han travade in i köket 20 min senare än vad som var tänkt. Det är små detaljer som är onödiga att ödsla negativ energi på. Han finns där varje dag och ställer upp för mig när jag behöver honom, vad det än må vara, och det är det som är det viktiga. Det viktiga är vem han är för mig, och det förändras inte för att han är tidsoptimist.


Det jag säger är inte att man ska finna sig i vad som helst och vara tacksam för det man får. Det jag menar är att man ska finna lycka i de små vardagliga sakerna, för kärleken finns just där.