frauleinkohler

Pratade med en arbetskamrat på jobbet igår under fikarasten om det här med vänner, hur olika man är, hur lika man är och vad som är viktigt.

Vi kom att prata om dom här vännerna som står en närmast, som känner en utan och innan. Dom man ibland inte pratar med på jättelänge (ibland månader) utan att det gör speciellt mycket. För man vet båda två att det inte handlar om att man glömmer bort och inte bryr sig, för det gör man. Man bara vet att personen i fråga vet om det. Och för mig är det då någon står mig nära. När dom vet att jag är sån. När dom vet att jag inte ringer en gång om dagen, för jag är inte sån. Och jag ringer inte alltid upp direkt när jag ser att jag har ett missat samtal och ibland kanske jag glömmer bort det helt. Men det är sån jag är. Jag är tankspridd, virrig och har ett teflonminne. Jag tänker att jag ska göra så mycket, men det räcker inte alltid hela vägen. Men jag har ett stort hjärta och jag är en god lyssnare. Och jag kan bevara en hemlighet, även om den bränner och svider. Och jag vet att de vänner som står mig närmast hjärtat vet om det, och det är därför dom ringer efter 4 veckor och kollar så jag lever och undrar när vi kan ses. Och för det är jag evigt tacksam