frauleinkohler

Jag älskar den där stunden på dagen när jag kommer till stallet och går ut till Busse i hagen, också vänder han sig mot mig och kommer och möter mig, lägger mulen på axeln och försöker komma åt mitt öra och andas så att mina glasögon immar igen. Det är då jag vet hur mycket jag älskar honom och hur glad han gör mig. Det är då jag känner att ingenting annat spelar någon roll, för det är ju det här jag lever för. Det är ju det som får mig att kliva upp på morgonen. Och just då kan jag inte förstå varför jag gör saker som inte är jag, sånt jag vet att jag kommer att må dåligt över sen just för att jag inte är sån. Fast det är väl också en del av mig. Jag vet inte.