frauleinkohler

Egentligen borde jag kanske skriva det här någon annan stans, egentligen borde jag nog inte skriva det alls. Men det jag känner, den gnagande oro jag har i magen och saknaden, framförallt saknaden, har nu blivit alldeles för mycket. På något sätt måste jag få ut allt det här, och att vända sig till dig känns lönlöst då jag redan försökt, utan resultat. Jag tror inte att du kommer läsa det här, även om jag hoppas att du på något sätt ska komma över de här raderna. Men förhoppningsvis kommer det hjälpa mig, om än bara lite, att det är sagt.

När människor man älskar gör viktiga val i livet är man gärna delaktig, man vill vara med, stötta,hjälpa och framförallt påverka de beslut som tas för att framtiden ska bli så bra som möjligt. Jag kom fram till att det man egentligen är ute efter, är att så lite som möjligt ska förändras.Det är nog därför jag ser det här som en så stor grej, en jobbig period av mitt liv, det faktum att allt förändrats så mycket. Det faktum att du förändrats så mycket att jag inte längre känner igen dig.

När vi var små var du mitt största stöd, min förebild och ibland min enda riktiga kompis. Vi växte upp, precis som alla andra, och blev nästan vuxna. Din roll var densamma, och det har alltid funnits saker jag bara kunnat vända mig till dig om. Jag har alltid känt mig trygg med dig och kunnat lita på att du alltid ska finnas där för mig när jag behöver det, när det än är, vad det än är.

Hittills hade ingenting förändrat det.

Kärleken är blind, kärleken är döv och kärleken kan tydligen döda. Det är för mig obegripligt att du kunde låta kärleken förstöra det vi hade, att du kunde låta kärleken klippa det band vi hade? Hur kunde du? Hur fan kunde du ?

Mamma brukar alltid säga "alla kan inte älska alla här i världen", och det är så sant. Vissa människor kan man inte ens sjunka dig till att tycka om. Att förklara varför känns så överflödigt, när det för mig är så självklart. Men hade jag kunnat acceptera henne?

Ja, jag hade det. Jag hade kunnat acceptera henne, för din skull hade jag gjort det. För din skull hade jag kunnat göra nästan vad som helst, bara jag fick någonting tillbaka. Jag vill inte tigga och be om ditt stöd, våran kärlek som var så vilkorslös. Var var du när pappa blev sjuk, var fan var du då? Då när jag behövde dig som mest, dig och ingen annan. Jag behöver dig fortfaranade, för ingenting. Om du bara kunde se det jag ser varje dag, om du bara kunde känna det jag känner. Men du verkar inte vara intresserad av att veta, du verkar inte heller  vara intresserad av att vara mitt stöd. Att påstå att vi (läs:jag) inte skulle stötta dig är befängt. Jag finns här för dig hela tiden, dag som natt, om du bara kunde ta emot  det. Om du bara kunde visa att jag skulle få någonting tillbaka.

Jag skulle kunna acceptera henne, om du var densamma, då skulle jag det.

I ett förhållande delar man mycket. Tankar, idéer, ibland bostad, ibland barn eller djur,  man delar en kärlek. En kärlek till varandra. Det betyder inte att man måste dela allt, det betyder inte att man behöver dela din kärlek till övriga nära och kära med sin kärlek. Man behöver inte dela allt. Jag vill inte bli delad, jag vill vara din och bara din. Jag vill att det jag säger stannar mellan oss. Jag vill att jag åter ska kunna lita på dig, jag vill att du ska finnas där. Jag önskar så att du ringde, bara någon dag i veckan. Bara för att höra hur jag mår, hur jag har det, hur allt går här hemma. Jag önskar att du hörde av dig för att du brydde dig om mig, och inte för att du ville ha något själv.

När slutade du älska din lillasyster?

Jag drömde om dig inatt. Jag drömde att du dog och att det var mitt fel. Vi hade bråkat och du vägrade förstå. När jag vaknade rann tårarna och jag kunde inte sluta gråta. Jag önskar att du var här. Eller att jag iaf kunde svälja stoltheten och ringa dig för att se så du verkligen levde. Hade det inte varit som det är hade jag gjort det.

Storebror, jag älskar dig.

Egentligen borde jag kanske skriva det här någon annan stans, egentligen borde jag nog inte skriva det alls. Men det jag känner, den gnagande oro jag har i magen och saknaden, framförallt saknaden, har nu blivit alldeles för mycket. På något sätt måste jag få ut allt det här, och att vända sig till dig känns lönlöst då jag redan försökt, utan resultat. Jag tror inte att du kommer läsa det här, även om jag hoppas att du på något sätt ska komma över de här raderna. Men förhoppningsvis kommer det hjälpa mig, om än bara lite, att det är sagt.

När människor man älskar gör viktiga val i livet är man gärna delaktig, man vill vara med, stötta,hjälpa och framförallt påverka de beslut som tas för att framtiden ska bli så bra som möjligt. Jag kom fram till att det man egentligen är ute efter, är att så lite som möjligt ska förändras.Det är nog därför jag ser det här som en så stor grej, en jobbig period av mitt liv, det faktum att allt förändrats så mycket. Det faktum att du förändrats så mycket att jag inte längre känner igen dig.

När vi var små var du mitt största stöd, min förebild och ibland min enda riktiga kompis. Vi växte upp, precis som alla andra, och blev nästan vuxna. Din roll var densamma, och det har alltid funnits saker jag bara kunnat vända mig till dig om. Jag har alltid känt mig trygg med dig och kunnat lita på att du alltid ska finnas där för mig när jag behöver det, när det än är, vad det än är.

Hittills hade ingenting förändrat det.

Kärleken är blind, kärleken är döv och kärleken kan tydligen döda. Det är för mig obegripligt att du kunde låta kärleken förstöra det vi hade, att du kunde låta kärleken klippa det band vi hade? Hur kunde du? Hur fan kunde du ?

Mamma brukar alltid säga "alla kan inte älska alla här i världen", och det är så sant. Vissa människor kan man inte ens sjunka dig till att tycka om. Att förklara varför känns så överflödigt, när det för mig är så självklart. Men hade jag kunnat acceptera henne?

Ja, jag hade det. Jag hade kunnat acceptera henne, för din skull hade jag gjort det. För din skull hade jag kunnat göra nästan vad som helst, bara jag fick någonting tillbaka. Jag vill inte tigga och be om ditt stöd, våran kärlek som var så vilkorslös. Var var du när pappa blev sjuk, var fan var du då? Då när jag behövde dig som mest, dig och ingen annan. Jag behöver dig fortfaranade, för ingenting är över. Om du bara kunde se det jag ser varje dag, om du bara kunde känna det jag känner. Men du verkar inte vara intresserad av att veta, du verkar inte heller  vara intresserad av att vara mitt stöd. Att påstå att vi (läs:jag) inte skulle stötta dig är befängt. Jag finns här för dig hela tiden, dag som natt, om du bara kunde ta emot  det. Om du bara kunde visa att jag skulle få någonting tillbaka.

Jag skulle kunna acceptera henne, om du var densamma, då skulle jag det.

I ett förhållande delar man mycket. Tankar, idéer, ibland bostad, ibland barn eller djur,  man delar en kärlek. En kärlek till varandra. Det betyder inte att man måste dela allt, det betyder inte att man behöver dela din kärlek till övriga nära och kära med sin kärlek. Man behöver inte dela allt. Jag vill inte bli delad, jag vill vara din och bara din. Jag vill att det jag säger stannar mellan oss. Jag vill att jag åter ska kunna lita på dig, jag vill att du ska finnas där. Jag önskar så att du ringde, bara någon dag i veckan. Bara för att höra hur jag mår, hur jag har det, hur allt går här hemma. Jag önskar att du hörde av dig för att du brydde dig om mig, och inte för att du ville ha något själv.

När slutade du älska din lillasyster?

Jag drömde om dig inatt. Jag drömde att du dog och att det var mitt fel. Vi hade bråkat och du vägrade förstå. När jag vaknade rann tårarna och jag kunde inte sluta gråta. Jag önskar att du var här. Eller att jag iaf kunde svälja stoltheten och ringa dig för att se så du verkligen levde. Hade det inte varit som det är hade jag gjort det.