frauleinkohler

Med jobb, i vanlig ordning. Solen skiner och jag tänkte att det skulle vara skönt med en liten promenad. Dessvärre blåste det riktigt kallt och var inte alls sådär skönt som jag väntat mig. Osis för mig. En kort prommis blev det, men nu är batterierna förhoppningsvis någorlunda laddade för en jobbkväll (15-22) med feber i kroppen. Man kan ju inte annat än älska situationen!

För jag verkar inte vara kapabel att göra det själv just nu.

Pratade med en arbetskamrat på jobbet igår under fikarasten om det här med vänner, hur olika man är, hur lika man är och vad som är viktigt.

Vi kom att prata om dom här vännerna som står en närmast, som känner en utan och innan. Dom man ibland inte pratar med på jättelänge (ibland månader) utan att det gör speciellt mycket. För man vet båda två att det inte handlar om att man glömmer bort och inte bryr sig, för det gör man. Man bara vet att personen i fråga vet om det. Och för mig är det då någon står mig nära. När dom vet att jag är sån. När dom vet att jag inte ringer en gång om dagen, för jag är inte sån. Och jag ringer inte alltid upp direkt när jag ser att jag har ett missat samtal och ibland kanske jag glömmer bort det helt. Men det är sån jag är. Jag är tankspridd, virrig och har ett teflonminne. Jag tänker att jag ska göra så mycket, men det räcker inte alltid hela vägen. Men jag har ett stort hjärta och jag är en god lyssnare. Och jag kan bevara en hemlighet, även om den bränner och svider. Och jag vet att de vänner som står mig närmast hjärtat vet om det, och det är därför dom ringer efter 4 veckor och kollar så jag lever och undrar när vi kan ses. Och för det är jag evigt tacksam

Dagen bjöd på jobb, om än oväntat. Tvättstugan fick vänta och jag rusade mot bilen och jobbet. 10-16 tackar man ju inte nej till.

Sedan i morse har mitt huvud plågat mig med en påfrestande värk, om man föreställer sig en liten gris med träskor som trampar omkring kring pannan på en. Också tänker ni en gris modell större, en riktigt tungviktare. Med alldeles för stora trädojjor. Nånstans kring den skalan handlar det om. Jag har försökt dränka grisen med kaffe, säkert en liter, utan att lyckas. Grisen med träpjuck har minsann flytväst också.

Torftig med bilder här, vilket har sin naturliga förklaring (här kommer det), jag har helt enkelt ingen kamera. Det låter ju som ett skämt, tjejen som gick en fotolinje på gymnasiet äger ingen kamera. Jag sålde ju min till en god vän för att ge plats (ha råd) med en ny. Men eftersom våra underbara katter hade räserbajs-sjukan och lämnade bajs-spår efter sig ÖVERALLT, och mådde väldigt risigt såklart, så gick dom pengarna till en jättesmaskig veterinärräkning. Av det lär man sig hur viktigt det är med en bra försäkring, något som vi dessvärre inte hade. Så bildtorkan beror helt enkelt på att vi värdesatte våra små djurs välmående framför en kamera, något jag skulle göra om tusen gånger om det så behövdes.

Dags att dränka grisen i skallen med lite mer kaffe, ha det gött!

Ledig dag och solen sken. Mina kinder är varma, och jag vet inte om det beror på solen eller det te jag nyss hällde i mig. Men det kvittar. Det är värme, och värme är så välkommet.

Under min miserabla förmiddag fick jag ett telefonsamtal från en nära vän som gjorde mig hysteriskt glad och jag ser ljust på den närmsta framtiden.

Fyndade även ett par nya vans idag, ett par lila, för ynka 100 kr. Happyhappy!

Jag säger ju det, solen skiner på mig idag!

otroligt fint vinterväder ute, solen skiner och temperaturen är riktigt behaglig. Det är dagar som denna jag riktigt saknar ridningen. Saknar tiden när det inte fanns annat än hästar i mitt liv, när man inte gjorde annat än att rida när man var ledig. Just i detta nu skulle jag göra nästan vad som helst för att få tag på två hästar och en vän, rida ut i skogen och surra och bara njuta av dagen. Men ingenting känns sådär okoplicerat längre. Allt känns så besvärligt, och idag väntar jobb. Inga hästar, ingen ridning. Jobb.