frauleinkohler

Jag har lovat en av mina närmsta vänner (du vet att det är du Carro) att bli bättre med bloggandet och hittills har det gått sådär att följa det. Mest på grund av brist på material om jag uttrycker det så. Det blir en hel del jobb just nu, och då framförallt helg-jobb. Har precis avklarat helg 2 av totalt 7 i sträck nu och försöker tänka på att det ger mig lite pengar att röra mig med istället för att enbart betala räkningar (man tröttnar liksom på det i längden). Och man ska vara oerhört tacksam att man har ett jobb, för jag vet att det finns dom som inte har något alls och inte skulle tacka nej till att jobba alla helger hela året (ja, jag tror faktiskt på det själv). Min tid med lediga helger kommer den också!

Det var när Johan kom hem lite sent och jag för en gångs skull lagat mat åt oss och jag kände mig lite besviken som jag kom på det. Det här med kärlek, förhållanden och att ta varandra lite för givet. Jag ska förklara närmare vad det är jag pratar om.

Det här med att vara nykär är någonting alldeles fantastiskt, och det tror jag att alla som upplevt det kan hålla med om. Det är ju när man är nykär som man är någons universum, någons allt, anledningen att kliva upp på morgonen. Det känns helt enormt och alldeles överväldigande. Att vara nykär får en också att tappa greppen om verkligheten lite och får en att spendera lite mer än man har råd med (och då pratar jag inte bara om pengar), och det måste få vara så innan man har landat.

Men sen då? När man har landat i verkligheten och ska pussla in all den där kärleken i vardagen. Att vara nykär stjäl en hel del tid, en tid och uppmärksamhet som kärleken inte alltid kan kosta. Men det betyder inte att den inte finns där. För det gör den, kärleken finns där. Den visar sig bara med lite mindre tecken, och det är då man måste börja värdesätta de små sakerna i livet.

Idag var det när Johan kom hem, om än lite sent, med ett brett leende på läpparna och kysste mig i nacken. När han sa att maten smakade bra och att han var hungrig. När han blev glad för att jag kokat kaffe. Just i det ögonblicket spelade det ingen roll att han travade in i köket 20 min senare än vad som var tänkt. Det är små detaljer som är onödiga att ödsla negativ energi på. Han finns där varje dag och ställer upp för mig när jag behöver honom, vad det än må vara, och det är det som är det viktiga. Det viktiga är vem han är för mig, och det förändras inte för att han är tidsoptimist.


Det jag säger är inte att man ska finna sig i vad som helst och vara tacksam för det man får. Det jag menar är att man ska finna lycka i de små vardagliga sakerna, för kärleken finns just där.

Idag kommer pappa och ska hjälpa till att borra hål i alla väggar. Eller sätta upp tavlor kanske. Kommer kännas otroligt bra när man fått upp tavlorna faktiskt, det känns mer hemma då. Lite mer personligt.

Senare idag kommer min vän Klara som jag senast mötte på stan för några dagar sen, men som jag innan dess inte träffat sen i somras. Från första klass till nian gick vi i samma klass och träffades varje dag, både i skolan och utanför skolan. Hon har sedan 7 års åldern varit min bästa vän. Sen kom gymnasiet, men nya människor och tid som inte räckte till. Och tiden efter gymnasiet när Klara vågade göra saker som jag aldrig skulle våga ge mig in på. Jag är stolt över henne, oerhört stolt.

Dags att fixa lite kaffe åt pappa, så han får en liten belöning för all hjälp vi får här. Hur ska man kunna visa hur otroligt tacksam man egentligen är ? Ge mig lite förslag tack, gärna sånt som kostar gratis!

I källaren hos mamma och pappa har det legat en (inte helt komplett) servis på 88 delar och väntat på mig länge nu. Jättefin med blåa blommor, riktigt söt faktiskt. Vad jag ska med en servis på 88 delar till har jag ingen aning om faktiskt, och jag kom just fram till att jag utan problem skulle kunna äta i två månander (minst!) utan att behöva diska. I smyg medan Johan var på jobbet tog jag gröna faran och åkte bort till mamma och pappa och packade in lådorna i bilen. Det var bäst att inte förvarna honom, då jag är säker på att han skulle försökt hindra mig. Men nu står den där, utspridd över hela köket och bara väntar på att vi ska äta på dom, eller från dom kanske man säger ? Tänker ju inte äta porslinet direkt. Jag är nöjd...Johan är, låt oss säga, mindre nöjd. Men å andra sidan har jag mina fantastiska stunder jag också, och tänk vilka tårtkalas vi kan bjuda på?!

Nu är vi inflyttade i nya lägenheten och det känns så himla bra. Speciellt med den lilla bänkdiskmaskinen som håller små tjaffs om vem som ska diska borta. Det är nästan det som känns bäst. Vi är ganska nöjda som det är faktiskt, men lite spackel och färg ska upp på väggarna innan vi känner oss riktigt nöjda. Och lite tavlor, byta ut några möbler och...ja ni vet ? Man blir ju aldrig riktigt nöjd, och det är kanske det enda jag är riktigt nöjd med. Att inte vara nöjd alltså. Mot nya mål hela tiden!

I morse kom flyttgubbarna och flyttade helvetespianot som väger som tre elefanter och jag led verkligen med dom. Nästan lika mycket som när fakturan kommer. Känns väldigt bra att få det gjort.

Dags att koncentera sig på lite städning och pyssel i lägenheten nu. Förhoppningsvis får jag lite gjort idag iaf


Hade!